V. 9 Pölsan av Torgny Lindgren
Fantastisk realism eller realistisk fantasi?
En hundrasjuåring ligger kring milleniumskiftet på hemmet. Han har tidigare varit notisskrivare på en tidning. Under tidig efterkrigstid har han påbörjat en notis om hur en tysk kringresande textilhandlare (eg. en förrymd krigsförbrytare under falskt namn) och en folkskollärare åker Norrland runt på motorhoj för att smaka den bästa pölsan. I samband med att notisskrivaren arbetade med notisen fick han ett brev av redaktören som bad honom aldrig skriva igen. Notisernas sanningshalt ansågs vara obefintliga.
När redaktören är död bestämmer sig notisskrivaren för att återuppta notisen han en gång började. Han beskriver hur folkskolläraren och krigsförbrytaren kommer till Avabäck där de tillslut blir inneboende under samma tak efter att krigsförbrytarens första adress brunnit ned. De sjunger duetter ihop. Krigsförbrytaren, efterlyst i hela Europa, har kommit till Avabäck för att fly rättvisan. Folkskolläraren för att han är immun mot lungsoten som härjar trakten. Han tror att han kommer med sin närvaro sprida immuniteten till barnen. Vid ett tillfälle besöker de familjen Lindgren i Raggsjö. De träffar den unge Torgny, han likt många sjuk i soten. När de kommer till Lilljsön äter de den mörkaste pölsan. De förälskar sig i den och är med när den kokas. Medan krigsförbrytaren passar kitteln smyger sig traktatens byfåne fram och gömmer sig ett stenkast bort. Han är sjukligt blyg och betraktar allt som sker på avstånd. Efter ett tag blir han frusterad över att krigsförbrytaren aldrig lämnar kitteln så att han själv kan våga sig fram till koket. Därför hugger han ned krigsförbrytarens med sina två slidknivar som han alltid bär med sig. Innan krigsförbrytaren dör får han ur sig orden: ”är det så att rättvisan hunnit i kapp mig?”. Byfånen som inte vem han har ihjäl tittar frågande på sitt offer. Kort därefter omhändertas han av polis.
Under arbetet med notisen noterar kommunalrådet att notisskrivaren använder ovanligt mkt papper. Detta blir dyrt. Kommunalrådet skriver en vädjan till ett förlag att förlägga den flera sidor långa notisen som mer liknar en roman. Förhoppningsvis kan intäkterna tillfalla kommunen och betala för papperskostnaderna. Svaret från förlaget gör gällande att manuset sannolikt inte kommer inbringa någon vinst varför det refuseras innan det ens mottagits. Till slut ser kommunalrådet till att notisskrivaren blir av med pulpet, papper och penna. Under arbetet har notisskrivaren dock hunnit måla en karta för att kunna minnas vart folkskolläraren och krigsförbrytaren färdats på hojen. När vårdbiträdet som under skrivprocessen bistått notisskrivaren tittar på kartan, ser hon att den leder till det mytomspunna och svårfunna Avaberget. Hon söker sig dit och hittar guld. Blir sedan ekonomiskt oberoende och dyker en dag upp på hemmet i en Bentley som notisskrivaren får ta sig en tur i.
