romanernas.blogg.se

En historia om en envis gammal man.

Santiago är en mycket gammal fiskare i Havanna. Han har inte fått något på 84 dagar. Om nätterna drömmer han inte längre om oväder, slagsmål, kvinnor eller stora fiskar. Han drömmer inte om sin döda fru. Istället drömmer han om när han var liten och var på Afrikas stränder. De andra fiskarna skrattar bakom ryggen på honom för att han inte får någon fisk. Det bekommer honom inte. Tillsammans med sin bästa vän, pojken Manolin, pratar han baseboll. De fantiserar om Joe DiMaggio (vars pappa också var fiskare) och följer den amerikanska basebolligan.

En morgon vaknar Santiago innan solen gått upp och går till Manolin och väcker honom. Manolin brukade fiska med Santiago men får inte längre för sin pappa då Santiago har varit utan fångst länge. Manolin hjälper Santiago göra sig iordning för dagens fisketur. Därefter ger sig Santiago ut på havet ensam. Han bestämmer sig för att ro extra långt ut i hopp om att där lyckas kamma in fångst. Han läser av strömmen och observerar vart fåglarna dyker för att lista ut vart fiskarna går. Han fångar en praktfull tonfisk. Saknar Manolin, fantiserar om Joe DiMaggio och funderar på om han valt rätt yrke. Längre fram på dagen får han sitt livs napp. Den största svärdfisken han kan föreställa sig. Det går två nätter innan fisken kommer så nära att Santiago runt lunch kan döda den med harpunen. Inför detta har Santiago bävat då han börjat se fiskens som en nära vän och bestämt att ingen får äta den.

Fisken har nu drivit båten långt. Santiago binder fast fisken kring båtens långsida och noterar att den är längre än båten. Han ror tillbaka. En haj attackerar fisken. Santiago dödar den men förlorar harpunen. För att skydda fångsten ytterligare binder han en kniv på en åra. Fler hajar kommer som alla dödas av kniven på åran. Det blir natt. Nu kan Santiago inte se hajarna i tid. Han försöker skydda sin halvt uppätna fisk så gått han kan. Det blåser upp. Santiago reser segel och styr in i Havannas hamn. Han lämnar båten med den halvt uppätna fisken vid kajen och går hem till sig. När han vaknar sent på morgonen, utslagen och med djupa sår i händerna från linan, står Manolin gråtandes framför honom. Manolin berättar att alla i hamnen varit oroliga för honom. Kustbevakningen har letat efter honom med flygplan. Alla i hamnen är fulla av häpnad inför fiskens storlek. Hela arton fot. Den halvtuppätna fisken med sitt huvud skänker Santiago till fiskaren Pederico som styckar upp det återstående köttet och använder det som bete. Manolin får fiskens långa nos. Från och med nu fiskar Manolin och Santiago tillsammans igen.

Utöver att poängtera att ödet kan beröva segrar visar historien att om den åldrade människan befinner i sin naturliga miljö, och får kontakt med den yngre generationen, ger den åldrande människan inte efter för resignation. Istället kämpar då den åldrande människan vidare. Santiago hade kunnat ge upp att vinna kampen mot svärdfisken. Han hade kunnat ge upp att försvara fångsten mot hajarna. Hos Santiago märks längtan till barndomen i relationen till Manolin och om natten då han drömmer sig tillbaka till Afrikas stränder där han befann sig som liten. Likaså i fantasierna om Joe DiMaggio.

Enkelt språk. Rakt på sak utan liknelser. Inga svåra ord. Långa meningar med väldigt lite kommatering. De blandade känslorna på slutet: Santiagos triumf över de yngre fiskarna som skrattat åt honom, Manolins lättnad över att Santiago inte omkommit, Manolins och Santiagos återförening; men också Santiagos oförstånd som utsatt honom för fara och att hajarna ätit av svärdfisken skapar gripande intensitet.

Kortromanen har ett kapitel utan titel. Beskrivningar av hur angelfiske bedrivs och spänningen en fiskare upplever är högst realistiska.

Inga blankrader.