V. 34 Mina drömmars stad av P.A. Fogelström
1860 flyttar arbetaren Henning Nilsson till STHLM från Sörmland efter att avslutat sitt arbete på kvarnen. I STHLM hyr han sovplats hos en familj som drygar ut inkomsterna genom att ta emot fosterbarn. Pappan (Storsäcken) är alkoholiserad och misshandlar äkta barn såväl som fosterbarn. Nästan alla barn (även de egna) rymmer hemifrån för eller senare. Tillsammans med vännen Tummen hyr Henning några år senare en stuga av en änka. De flyttar ihop med sina respektive (Henning med Lotten, Tummen med Matilda) och skaffar barn. Kroppsarbetet bryter ned Henning och Tummen. Henning tror på dialog med borgarklassen för att borgarklassen skall förstå hur proletariatet lider. Tummen tror på blodig revolution. I en brand räddar Henning Grosshandlare Bodin d.ä. ur lågorna. Bodin dör men sonen Fredrik låter Henning få kontantkassan på hundra riksdaler som Henning också räddat. Fredrik gifter sig senare med Annika. Annika är ett av Storsäckens egna barn. Annika och Fredrik blir förtjusta i Hennings äldste son och de betalar hans undervisningsavgift i en privatskola. Efter år av hårt slit blir Henning sjuk i tuberkulos och avlider efter månader av sängliggande. Då adopterar Annika och Fredrik äldste sonen.
Handlingen drivs framåt av berättarjaget och dialogerna vävs in i berättandet. Texten är rik på adjektiv och berättarjaget kommenterar gärna handlingen i förbifarten. Kommateringen är sparsmakad och inte sällan används tekniken “dropping word”. Ofta stryks första ordet i ett stycke (ifall ordet är ett subjekt) med syftet att väva samman stycket med föregående stycke. Presens particip används utan s-ändelse, tillskillnad från hos Strindberg som tillämpar s-ändelse.
Karaktärerna i boken är aldrig stereotypa schabloner för sina samhällsklasser. Varje karaktär tillskrivs sin egen syn på samhället istället för att ge uttryck för ett kollektivistiskt grupptänkande, representativt för sin samhällsklass. Henning måste tro att borgarklassen en dag kommer gå arbetareklassens önskemål tillmötes för att orka leva. Tummen måste hata de han anser förtrycker honom för att orka leva. Det bärande temat för romanen är att alla människor är olika men har det gemensamt med varandra att de eftersträvar dräglighet åt sig själva och de sina. Vad som är genomgående är att ständigt närvarande i texten är misären (svält, superi, våld, hor, hemlöshet, trångboddhet, löss, frusenhet), samtidigt som tonen i prosan är varm och omsorgsfull. Storsäcken beskrivs av författaren med empati, trots sina omoraliska gärningar, vilka han ångrar när barnen flytt hemmet. Han ville egentligen bara tillrättavisa dem men saknade ordförråd och kunskap om hur han skulle gå tillväga. Om sig själv och sitt drickande tänker han: Misskött sig, kanske. Men måste man inte det för att orka leva?
