romanernas.blogg.se

Om författaren Joan Didions år av sorg efter maken.

Författaren Joan Didions dotter hamnar i respirator innan julen 2003. Dottern har varit på Hawaii med sambon. Influensan utvecklar sig till allvarlig infektion. Efter att paret besökt dottern på sjukhus dör mannen (även han författare) hemma i fåtöljen då han dricker whiskey. Joan ringer ambulans som utför CPR vartefter Joan åker till sjukhus i separat ambulans. Kurator tar emot och meddelar att mannens död. Joan tillfrågas om hon har pengar till taxi vilket hon har. Hon får med sig mannens blodiga och sönderklippta byxor. Hemma i hallen ligger makens ytterkläder som han inte fick med sig. Den första natten vill Joan vara ensam och väntar på att mannen skall komma hem. Sedan kommer släkt från Västkusten. Joan inser att tragedin ägde rum en helt vanlig dag då detta ofta är fallet. Något hon inför sig själv exemplifierar genom att måla upp en bild av en man som kör av vägen under dagen som är lik alla andra.

Inför att senare skriva om sorgen konstaterar Joan att hennes stringenta rytmiska prosa inte kommer räcka till för att återge dynamiken mellan hennes lösryckta minnen. Hon har alltid ansett att ordens innebörd finns i språkets rytm. Nu skulle hon behöva hitta ett sätt att skriva som är mer fragmentariskt. Hon blir förvånad över att mannen inte kommer tillbaka när hon accepterat att hans död. Om sorgearbetet tänker hon att när föräldrarna dog kände hon saknad. Inför makens bortgång känner hon sig kvävd. När Joan skall besöka mannen på obduktionen vet hon inte om hon ätit. Hon klarar inte av att ta beslut om organdonation men klarar efter ett tag att ta beslut om dödsruna. Hon söker stöd i skönlitteraturen för att sätta traumat i ett större perspektiv och läser på i facklitteraturen om sorg som sjukdom. När Joans dotter vaknar upp ur koman är det första hon frågar efter vart pappa är. Joan måste meddela tre gånger att pappan är död. Veckor senare begravs han. Först nu är dottern så pass frisk att hon kan närvara. Därefter åker dottern till LA där hon rehabiliteras. Joan är där ett tag. Hon läser på om dotterns tillstånd. De åker ambulansflyg hem till NY. Nu börjar Joan åka på olika partikonvent i egenskap av journalist. I samband med demokraternas konvent gråter hon för första gången sedan makens bortgång. Snart ett år efter makens bortgång firar hon jul med nära och kära. Hon har nu genom efterbeställda obduktionsprotokoll förstått att maken dött knall fall. Han var död när hon ringde ambulansen. Orsaken till varför protokollen kom månader för sent är för att Joan angav adressen paret bodde på som nygifta. Joan har nu kommit till insikt om att det molokna humöret maken alltid varit på inte var en konstnärlig författarpersonlighet utan istället en livslång depression. Hon sätter nu igång att skriva om året som varit.

Långa meningar med rik kommatering. Citat ur facklitteratur om medicin och psykologi förekommer. Texten visar hur en människa genom att skriva och tänka försöker samla ihop skärvor av traumat för att skapa en helhet som kan hjälpa att gå vidare.

Boken innehåller åtskilliga bilder av parets liv tillsammans.